Idag har jag haft körlektioner för första gången! nervöst! men det gick bra:) nu är jag hemma och pratar med älsk! sen kom jag på att jag va sur på Marie Kilk..så jag skrev till henne, ni ser mejlet nedanför:


Hejsan Marie.

Jag gör ett nytt försök med att göra min röst hörd, fler än jag har försökt, men ingen jag pratat med har lyckats. Jag skickade ett mejl till dig tillsammans med en klasskamrat angående frågan om våran slogan. Jag har pratat med flera lärare och elever, inga namn nämda, och alla tycker vi likadant. Våran slogan är ett stort misstag. Varför har vi samma slogan som amerikanska armén? För vi har tagit den rakt av. Ni hävdade att det fanns en grupp som diskuterat slogan och det paketet, vilken grupp var det? Som bevis på vilket misstag ni har gjort skickar jag här en länk, en länk där jag visar vad det första som kommer upp när man söker på "Be all you can be" är: http://www.google.se/search?hl=sv&q=Be+all+you+can+be&meta= Jag, vi, förstår inte varför ni inte ser till oss elever, vi som ska gå på skolan, det är ju ändå vi som ska gå på skolan? Jag vill inte bli förknippad med ett land som utsätter civila människor för fara, jag vill inte förknippas med ett land som använder tortyr lagligt. Kan du inte förstå att vi tycker det är sjukt att ni lagt pengar på något som redan är upptaget? Jag ser hellst att du svarar på detta mejl, och att du tar till dej kritiken och går ut på skolan och informerar! Vi har en ledning på skolan som vi inte ens vet vad dem heter eller jobbar med! Får jag inget svar eller någon slags respons kommer jag driva det här vidare på mitt eget lilla sätt: prata med elevrådet, få till en diskusion som du så snällt undviker och så kommer jag skriva en insändare i NA.

Jag hoppas du svarar.

MVH Morgan Pettersson SP2A

Jag vet inte om någon håller med, jag vet några som gör, Jag tycker det är jävligt sjukt att ha samma slogan som amerikanska armén i alla fall.

Spogge Älskar Malle, snart är det dags att åka tåg till dej Älsk<33

M<3M

3 Veckor kvar idag, 3, veckor kvar på de här lidandet.

Det är riktigt svårt att lämna sin livs kärlek på en perrong, att kliva på ett tåg som ska ta än 50 mil söder ut. Det är svårt att vara stark då, att kunna hålla sina känslor i styr. Tårana rinner ändå ner för kinderna, ovavsett om man kämpar för att hindra dem tränga fram. Av all smärta, är det tamefan den värsta, att se sin livs kärlek, sakta gå tillbaka mot bilen för en hemfärd. Enda från den stunden att jag kysser min Matilda farväl, kliver på tåget och går med röd gråtna ögon mot min plats börjar lidandet, lidandet som håller på i 11 veckor. Kan ni som bor max 20min ifrån eran pojkvän/flickvän förstå hur 11 veckor känns? Nu är det 3 veckor kvar på lidandet.

De finns mkt man kan skriva i en blogg, de finns mkt skit jag skriver i min blogg, men det här blogginlägget är utan tvekan det som innehåller mest sanning, mest åsikter, mest hjärta. För är det något jag i denna sjuka världe älskar, Så är det min Matilda. Hon är mitt allt, mitt liv. Jag skulle kunna skriva i flera timmar om min kärlek till dej Matilda, jag väljer att visa den om 3 veckor istället, och varje dag fram tills dess. För jag vet, att är det en människa jag kan lita på är det Matilda, världens bästa Matilda, världens vackraste<3

I Only Wanna Be Whit You<3

M<3M

Kan ju komma med en liten text jag knopa ihop förut med: