3 Veckor kvar idag, 3, veckor kvar på de här lidandet.

Det är riktigt svårt att lämna sin livs kärlek på en perrong, att kliva på ett tåg som ska ta än 50 mil söder ut. Det är svårt att vara stark då, att kunna hålla sina känslor i styr. Tårana rinner ändå ner för kinderna, ovavsett om man kämpar för att hindra dem tränga fram. Av all smärta, är det tamefan den värsta, att se sin livs kärlek, sakta gå tillbaka mot bilen för en hemfärd. Enda från den stunden att jag kysser min Matilda farväl, kliver på tåget och går med röd gråtna ögon mot min plats börjar lidandet, lidandet som håller på i 11 veckor. Kan ni som bor max 20min ifrån eran pojkvän/flickvän förstå hur 11 veckor känns? Nu är det 3 veckor kvar på lidandet.

De finns mkt man kan skriva i en blogg, de finns mkt skit jag skriver i min blogg, men det här blogginlägget är utan tvekan det som innehåller mest sanning, mest åsikter, mest hjärta. För är det något jag i denna sjuka världe älskar, Så är det min Matilda. Hon är mitt allt, mitt liv. Jag skulle kunna skriva i flera timmar om min kärlek till dej Matilda, jag väljer att visa den om 3 veckor istället, och varje dag fram tills dess. För jag vet, att är det en människa jag kan lita på är det Matilda, världens bästa Matilda, världens vackraste<3

I Only Wanna Be Whit You<3

M<3M